Dagbok

Puffemannen är en landkrabba och missade gårdagens möte med ett av havens alla däggdjur så idag hoppades vi på att han också skulle få tillfälle att göra en sådan bekantskap. Vi tog bilen ner till Fishermanswarf i Monterey och bordade ett litet skepp. Vi kastade loss och tog oss ut till slutet av en 3000 m djup havsravin där det ska finnas möjlighet att  skåda alla möjliga valar.  Just idag var det "bara" knölvalar vid fiskbuffén men vi klagar verkligen inte. Det kändes så mäktigt att få se dom…att få leva här på jorden just nu i samtid med dom, att få dela ett ögonblick av universum, det känns så stort och vi är så små.

På vägen in tillbaka mot hamnen mötte vi en liten flock delfiner ändå och Puffe fick också ett fint delfinminne att dela. <3

Vi frös så vi huttrade när vi lagt till och letade oss tillbaka till bilen för att påbörja resan ner till Pacifica där vårt hem kommer vara närmsta 2 nätterna. På vägen stannade vi i Gilroy bara för att konstatera att ytterligare en favoritbutik är nerlagd. Vi åt på Appelbee´s och rullade ut därifrån som vanligt. Nästa gång ska vi bara äta förrätten, det räcker mer än nog.

Over & out

Åter på rull men short stop S.t Barbara beach för att tillbringa en sista förmiddag på en strand med badtemperatur i vattnet. Puffe lapade sol och resten sprang som strandskator över sanden och letade snäckor och annat som kan kallas fynd på en strand. Vi soakade i vågorna och njöt verkligen i vattnet och solen. En sandsköldpadda byggdes innan det började närma sig avresa igen. Bara ett sista dopp……Vi dök  in i vågorna och la oss som två uttrar på rygg. Flöt på de mjuka vågorna och spottade och fräste i de vita, hårda. Hjärtat stannade nästan när det bara några meter ifrån oss dök upp en trekantig profil ur vattenytan, haj?...För mjuk rundning…Igen…Det är en DELFIN! Vi tjöt av lycka båda två och studerade hur delfinryggen rullade fram i vattnet kring oss innan den vände utåt igen och försvann i böljorna.

Lycka! Bubbel i hela kroppen! Tack!

Det var inte lätt att lämna stranden men vi var tvungna om vi skulle hinna  köra den vackra kustvägen upp till Salinas.

I morgon ska vi whalewatcha lite mer organiserat.

Over & out

Frulle och packa badväskan, här ska badas =) Kräftan fick följa med idag men för att inte bli fullständigt förkolnad fick han behålla en t-shirt på. Vi åkte tillbaka till den lilla viken vi badade i igår och tillbringade några timmar med att leta strandfynd och soaka oss lite bland vågorna. Det är rena hälsokuren att skvalpa runt i det varma och ack så salta vattnet. Varken jag eller Jompa är särskilt sugna på att lägga oss och torka så vi kan hinna till kvällens biopremiär men vi gör det ändå till slut. Innan vi beger oss mot Chinese Manns Theater svänger vi förbi en butik som Jompa hittat och köper en tröja tillverkad av hampa. Den är verkligen skitsnygg och den mörka gröna färgen matchar hans röda hudfärg. =)

Nu blev det bråttom kan ni tro, genom Beverly Hills genade vi och stalkade en mustang som verkade veta hur man kommer undan fredagsköerna. Tack för hjälpen, vi hann fram till bion!

The dawn of the planet of apes får 3 bananer och popcornen får 4 majskorn. Stolarna i D boxen får 5 kuddar även om den första upplevelsen av att stolen levde ett alldeles eget liv var något skrämmande.

Puffes biokväll och hans tur att bestämma resturang. Han valde en typhoon där du kan få vad du vill på taallriken. Vad sägs om myrkryddad potatismos eller gräshoppor i kryddsås? Vi  höll oss till kyckling och vietnamesisk oxsoppa fast Jompa hade gärna testat myrmoset. Fast det sa han inte förrän  efter vi skapat ett tryggt avstånd till resturangen  som för övrigt låg på en liten flygplats.

Vi åkte ner till piren i Santa Monica och strosade bland neonskyltar, åkattraktioner och mathak. Funnel cake på en tallrik och Jompa tog en sväng inom arkaden medans jag och Puffe lyssnade på en ordentlig uppläxning av några religiösa nötter, som ansåg sig ha rätten att döma människor för deras syndfulla  liv. Det är så man kan spy traser tamejfaen och när de talade om att homosexuella skulle komma att tillbringa tid i ett rent helvete samtidigt som två kvinnor passerade hand i hand skämdes jag åt de självutnämda hittepågudarnas vägnar. USCH!

På hemvägen till hotellet blev Puffe indragen i en DUI razzia men kom undan utan reprimander eftersom han inte dricker.

Det är tre trötta, salta och solvärmda äventyrare som ikväll lägger huvudena på kudden.

Over & Out

Veronica

Puffisken håller sig fast

Något mindre ballonglik idag med desto mer kräftlik är Jompa. Vi använde vår förmiddag åt att tvätta och softa i lugn och ro. Därefter tog vi en promenad bort till Wood Ranch BBQ och åt en lunch/middag kombo. Jompa burgare och Puffe miniburgare och Tortilla soppa. Jag håller mig till snälla grönsaker och tog en grillad sallad med en majskolv på toppen. Ljuvligt gott och lagom mycket på tallrikarna som annars brukar digna av överflöd.

Efter promenaden konstaterade Jompa att han nog skulle behöva vila sig från solen idag även om det var tråkigt att cancellera en perfekt sola och shora dag. Vi lämnade kräftan hemma vid tvn och Puffe körde ivrigt påhejad mot stranden. Underbart! Vi åkte till en strand i Malibu och klättrade ner till en vik där det var lite lä. Ljuvligt! Att sitta i solen på stranden och kunna ta ett dopp fast allt blivit som det blev, tacksam räcker inte!

Vi låg på våra filtar och njöt av att bara vara och tittade på barnen omkring oss…på familjer som kom och familjer som gick. Plötsligt frågade Puffe "Vad tänker du på?"

Jag tänker på hur fan man kan med att bara gå härifrån och lämna sådant där kvar efter sig! Sa jag och pekade på en plastflaska nerstucken i sanden där ett gäng tjejer med en liten pojke nyss suttit men där sanden nu gapade tom så när som på flaskan.

Jag tittade på sjöfåglarna och tänkte, det är inte min skit.

Jag tänkte på fiskarna och tänkte, det är inte min skit

Jag tänkte på de stora plastöar som flyter runt i världshaven och dödar havets invånare och tänkte, det är inte min skit!

Så kom det inrullande stora vågor och svepte iväg en tetraförpackning som sögs längre och längre ut från land och jag tänkte, det är inte fåglarnas ,valarnas, sälarnas, krabborna eller fiskarnas skit heller, men de måste stå ut med den.

Så tänkte jag att om jag får chansen att göra om och göra rätt så ska jag ta och städa upp lite av den där skiten för deras skull.

Så kom tetrapacken insvepande igen så jag tog chansen att göra en liten, liten skillnad. Jag plockade ihop allt jag såg ligga löst på stranden som ingen ansåg vara deras skit och kastade det i de behållare de hörde hemma i vid sopstationen.

Jag tänkte att om alla var gång de gick ut i naturen tog med sig bara en eller två saker till, förutom det skräp man själv så klart tar ansvar för, skulle nedskräpningen minska OCH naturen skulle rensas upp. Så från och med nu ska jag ta med mig mer sopor från naturen än jag bär med mig ut varje gång jag är ute. Då behöver inte någon göra allt och om alla gör något, bara sopar med sig en endaste liten extra sak, så  gör vi skillnad. Jag gillar den tanken faktiskt, det ger hopp om en renare miljö för alla som lever här.

Puffe badade inte men det gjorde jag sedan jag haft min filosofiska stund för dagen och även om det inte fanns någon baywatch på vår bay, blev jag snart uppvinkad med gult kort för att simmat för långt över linjen och för soakning av Puffemannen.

Jag undrar om han någonsin sett en ballong drunkna….

Tillbaka till rummet och hämta en kräfta så åter en tur till Outlet,  det har tappat stinget eller är det vi som gjort det?

Dagens enda tablett var morgondosen och det vore guld om den också blev den sista.

Imorgon väntar nya äventyr

Over & Out

Veronica

Retur Californien

 Natten till i går flöt på i lugn och ro så vi vaknade lite mer utvilade, eller, JAG hade ju förutom några kortvariga insatser som mistlur i princip sovit sedan natten mot lördag =/. Jag hade dock svällt upp som en sabla puffisk av all gas kirurgen använt för att få plats att plocka ut bihanget, så jag snarare driver fram över marken ungefär som en trött heliumballong än går. Så tacksam över att min mage och rygg höll sig lugna bestämde vi oss för att ta en frukost på hotellet innan vi åkte. Nu har vi ju tillgång till både painkillers, kramplösande och roliga piller mot illamående så vi är väl rustade mot allt som kan hända.

Jag höll mig i skinnet och till de fettfria samt fettsnåla alternativen och åt bara precis så hungern la sig och inte en gnutta till. Lätt på moln flöt jag på stolen brevid mina hjältar som tuggade på i ren glädje över att mistluren tystnat.

Dagen tillbringades sedan i bilen mot Los Angeles och jag har inte så mycket att skriva om den här resan för jag sov i stort sett hela vägen. Vi stannade i vart fall vid den största Softairgun butiken som finns i  världen och Jompa fyndade sig en svärdfisk och riktigt fina träsidor till sin pickadoll hemma.  Vi spankulerade runt och tittade på alla fiffiga lösningar som använts vid vapenbyggena och på detaljer som måste underlätta för vem som helst ute i fält. Vad sägs om en tesked inbyggd i vapenstocken? Eller dasspappershållare fram på maskingeväret? Vi tar för givet att flamdämpare används rutinmässigt.

Jag somnade ovaggad och Puffe räddade den olästa boken och läsglasögonen från vidare dramatiska öden.

Morgonen började befriande med värktabletter och strax därefter var jag som ny igen fast fortfarande mer ballonglik än mig själv lik. Eftersom jag fått klartecken att strosa på stranden och kanske ta ett snabbt dopp om jag bara lät bli att soaka de tre igenklistrade hålen på magen var vi ivriga två som hejade på färden mot Venice Beach.

Jompa som inte så lätt bränner sig slutade som genombränd och jag var en aning mer lik en röd ballong på eftermiddagen än jag varit på förmiddagen när vi lämnade strandlivet bakom oss. Puffe var den enda som var sig lik men så hade han dragit sig in i skuggan också. Vi åt lite lätt på Mc Donalds och fortfarande höll sig mage och rygg i schack med hjälp av mina små hemliga burkar. Jag liknar nog en uppblåst Dr House när jag med en hand öppnar locket och häller i mig gällande dos. Lite cool tycker jag att jag är ändå =).

Vila på rummet och sedan en prommis till Outlet men blev kortvariga där, tidig kväll får råda och morgondagen väntar bakom natten.

Idag allt väl

Over & Out

Veronica

Ja, det här spårade ju strax ur och torsdagen tillbringades i bakvatten då Puffemannen led av illamående och en risig mage. Fredagen den 4th of July började bättre och Puffemannen var stark på uppgång igen. Min rygg var inte helt stark och jag hade svårt att somna på torsdagskvällen. Somnade till slut på mage på min yantramatta och på fredagsmorgonen skojade jag med Puffe om att jag legat på axlarna för de värkte, v(ä)rkligen värkte =(. Under dagen tilltog värken i ryggen och när kvällen närmade sig hade jag så ont att jag inte kunde röra mig utan föredrog att ligga still i sängen. Allt firande av frigörelsedagen fick ställas in för min del men killarna drog ner på casinot och levde loppan. Jag släpade mig in i ett varmt bad och la mig sedan och läste. När herrarna återkom fick jag lite tigerbalsam på min onda rygg och en god pistageglass som tröst för den inställda festen  och för att fira Puffes storvinst på Craps, han vet hur man använder sig av statistik den killen. =)

Så långt allt frid och fröjd och jag somnade på rygg på min yantramatta……

Vaknar av att någon försöker slå ett rödgat armeringsjärn genom min diafragma, kan inte andas….rullar ur sängen och försöker sträcka ut kroppen men smärtan och känslan av att järnet tränger allt längre in i mig blir allt mer intensiv. Puffe vaknar och försöker hjälpa men inser snart att det här inte så enkelt är avhjälpt…

-Ska vi åka till sjukhus?

-NEJ! Vad ska dom göra?

Jag KAN inte stå eller sitta eller ligga still och vandrar fram och tillbaka för att försöka hitta nåt sätt att få bort det som bränner i min mage men inget tycks hjälpa.

-Ska vi inte åka till sjukhuset?

-Jag vet inte!

Jag kräkis och strax därefter ligger jag på golvet och kommer inte upp….Puffe väcker upp en halvdvalande Jompa som genast springer efter hjälp.

Snart fylls vårat rum av främmande röster och någon ställer frågor till mig. Jag försöker svara så gott jag kan och snart ligger jag på en ambulansbår för vidare frakt till sjukhus. I ambulansen får jag morfin och jag hinner fundera över om allt detta verkligen ska vara nödvändigt? Så farligt var det ju inte….väl?

Framme på Spring Valley Hospital görs en CT och då upptäcks att min blindtarm är svullen och måste opereras ut och det i princip omgående, bara en liten detalj kvar att klara ut så ska jag vara som ny igen. =)

De vill ha en depositionsavgift först…Långt bort  hör jag Puffe fråga hur mycket det handlar om och jag nästan dog när jag registrerade svaret…5000….dollar! 5000 DOLLAR!!!

Jag tänkte att  nu jävlars Vronken tar du dig samman och kliver upp! Ställ dig upp och ta din säng och WALK AWAY! Ta din säng under armen och kliv ut på gatan och ropa åt dom att de kan behålla sin operation för jag tänker TAMEJ FAEN BEHÅLLA MIN BLINDTARM!!!

Det var vad jag sa till mig själv där under täcket medans Puffemannen lämnade ifrån sig sitt kort så att han skulle kunna få med sig en blindtarmsfri fru därifrån, för den MED blindtarm hade han i alla fall ingen nytta av.

Mer morfin så den lilla rebell som bodde kvar i min hjärna däckade under närmaste mesquitoträd

Jag åker in i ett annat rum

Jag måste kräkis men det finns bara en liten skål

Jag kräkis så det skvätter över golvet

I´m so sorry

Puffe åker tillbaka till hotellet för att informera Jompa om hur det är med hans mamma.

Jag kan sova själv ropar den nerdrogade rebellen efter honom när han går ut ur rummet

Jag åker igen…Hur ska Puffe hitta mig? Rebellen orkar inte knysta ett ljud

Jag ska opereras….ska jag opereras?...Kan jag sola och poola sedan då? NEEEEJ!! Rebellen skriker i mitt huvud men orkar inte knysta ett ljud….

Puffe har hittat mig….Jompa har också hittat mig…De tänker operera mig. Ta mig härifrån…Rebellen är död….Hjälp mig härifrån…..

Någon gillar hundar…Jag vill säga att jag älskar hundar men jag är snart inte mer…Det luktar så fränt och jag vill säga att jag inte kan andas…..

Jag ser Puffemannen och Jompa…

Jag hör att jag har så låg puls, andas jag ens? They will keep an eye on me, yes they promise!

Nej, gå inte ifrån mig…gå inte ifrån mig….

Jag vaknar långsamt upp och är ensam i ett sjukhusrum. Helt overkligt att jag nu saknar min blindtarm men jag saknar också smärtan i ryggen som kommit och gått sedan vi var i Tuscon.

Här kan jag inte ligga och dra mig…Jag kravlar mig upp och är halvvägs till dass när mina killar kommer in i rummet.

"Ja, det kunde man räkna ut att hon skulle vara i full färd med att trassla sig ut härifrån" var Jompas första kommentar. <3

Vid 14 tiden var jag utskriven…idag är det lördag säger jag och tänker mig lite lördagsgodis. Det tog lång tid att ta in att lördagen var försvunnen i ett smärta och morfindis. Lördagen är jag blåst på och söndagen närmade sig kvällning. Jag var snopen och lite ledsen över min försvunna lördag.

På hotellet ville jag bara sova och sov och sov. Var vaken och åt som en varg av Dominospizzan som Puffe handlat hem åt mig och sedan sov jag till kl var dags att sova. Då vaknade jag plötsligt klarvaken av att någon körde ett rödgat armeringsjärn i min diafragma. Inte igen, det får inte vara sant igen…men det var ofattbart vilken smärta som brände mig inifrån….

Jag ylar! Jag vill åka hem, jag vill åka hem, jag vill åka hem…

Jag kräkis upp allt jag har i magen och ylar att jag vill hem….

Jag klär mig för det är inget snack! Jag måste tillbaka till sjukhuset men jag ska jävlar i mig inte åka ambulans igen!

Puffe släpper av mig och Jompa vid akuten och ska bara parkera bilen

Receptionen hänvisar oss till en incheckningsdator som Jompa inte förstår

Jag ligger på golvet och ylar

En receptionist försöker få upp mig från golvet

Rebellen skriker i mitt huvud:  Skyll dig själv jävla kärring som inte hjälper oss istället för att skicka oss till en jävla robot! Jag ska ligga här och DÖ i er fina reception och jag ska göra det smutsigt och skrikande och jag tänker kräkis utan att be om ursäkt!

Jag sitter i en stol och ylar att jag vill hem för jag kan ändå inte stanna på sjukhuset vi ska ju åka snart

Jag ylar att någon ska skjuta mig medan sköterskan försöker ta mitt blodtryck

En säng jag känner igen men en ny röst som försöker lugna mig men jag behöver kräkis igen

Snälla SKJUUUT mig, SKJUT mig!

Nej, Puffe jag TÄNKER inte kräkis i en 3/4 full spypåse

JAG VILL HA EN NY!

Det finns ingen….Någon ska hämta en vänta lite!

SKJUUUUT MIG , Snälla Puffe SKJUT MIG!

Patienten i sängen brevid förstår innebörden och försöker lindra efter förmåga och erbjuder mig sin spypåse, jag fyller den också.

Någon kommer med morfin

…………………………………………..

Jag får kontrastvätska att dricka

Jag åker på  ultraljud

Man hittar gallstenar

Jag åker på CT

Allt normalt efter blindtarmsoperationen

Jag får något mot illamåendet

Något mot kramper

Jag får mer morfin

……………………………………………

Stenarna är inte så stora att man vill operera dom här och nu men när jag kommer hem……

Discharged med recept på smärtlinding, kramplösande och mot illamående.

När vi kommer ut igen är det måndag den 7 Juli och imorgon ska vi åka härifrån till Los Angeles, försäkringsbolagets representant vill att vi hör av oss så dom vet var vi kan nås. De har lovat att pengarna ska återföras till Puffes konto men det kan dröja.

Vi är helt slut alla tre och det är inte skitkul att vara nån av oss just nu.

Ja, jag är hes

Over & out

Veronica

Uppe med tuppen som så många ggr förr. Vi var på väg innan vi klivit ur sängen och det kändes så där när jag tänkte på den ansträngning mitt första besök i  Zion NP och besvikelsen när försöket att nå Angels Landing fick ett snopet slut till följd av min stora oöverkomliga höjdskräck. Hur som helst var jag tvungen att ta mig dit upp för att se om det verkligen var så hemskt som jag mindes det så jo, vi gick. Overkligt fort var vi uppe vid scouts outlock och jag fattar inte hur det gick till. Hur som helst var det bara att konstatera att det inte skulle bli nåt besök för min del hela vägen upp till landningsplatsen för änglar den här gången heller. De sista 800 m som skiljer utsiktsplatsen med mötesplatsen stupar 450m rätt ner på sidorna om den ibland bara dryga metern breda stigen som klättrar upp bland klippavsatserna. Sedan 2006 har 6 personer dött efter att av någon anledning tappat fotfästet på den till synes korta vägen upp. Puffe kände inte heller han för att leka bergget och vi försökte oss inte ens på att börja klättra utan satte oss och njöt av att ha klarat av att ta oss hit till den plats som fyllde oss med så mycket besvikelse sist. Den här gången var jag mer förberedd mentalt på att jag inte skulle våga och var helt ok med att fatta samma beslut idag. Jompa däremot….vår egen bergsget var så klart tvungen ge sig av och prova sina egna gränser. Det var svårt att hålla emot impulsen att säga "du får inte" men Jompa är vuxen och jag kunde inte annat än råda honom…"Klättra bara en bit först och känn hur det känns, ta inga onödiga risker och klättra bara vidare om du känner att du är helt ok, Vänd så snart du känner minsta tveksamhet"  Han for upp längs bergväggen som en ekorre och flög upp på en sten och tittade ner på oss som satt kvar. En stund satt han och spanade uppför berget innan han åter tittade ner på oss, vinkade en hälsning och försvann vidare upp mot änglarnas landningsplats. Vägen dit upp och tillbaka är 1,6km och beräknas ta 2h ToR. Mitt hjärta ömsom rusade av oro och ömsom stannade av samma orsak. "Hur lång tid har det gått" och  "Där är han!Visst är det väl han?.….Nä..det var nog inte han"  Var det enda jag fick ur mig den närmaste timmen…Så hade den första timmen gått och jag säger till Puffe att då borde han vara upp nu då och vände åter blicken ner mot stigen där han inte skulle synas till på ytterligare en timme minst och där stod han! Fjunhuvudet har inte bara tagit sig upp till Angels Landing! Han hade gjort det ToR på halva den beräknade tiden och mitt hjärta började slå igen. Älskade unge! <3

Ner kommer man alltid och så gjorde också vi även om den sista kilometern var grym eftersom allt vatten vi druckit på uppvägen nu gjorde sig påmint och ville ut igen. Att vi slog följe med Virgin River som skvalpade och porlade retfullt åt oss gjorde det inte lättare att hålla sig. Som tur var fanns det faciliteter vid målgång och vi räddades från vår inre översvämning .

Resan fortsatte sedan till Las Vegas och vi åt en buffé på Orleans där vi nu ska bo fram till nästa tisdag. Hur vi tog oss upp till rummet är en gåta för jag drömmer redan och jag tror att mina älskade medresande gör detsamma.

Zzzzz

Veronica

Nästan halvägs

Upp och fylla nyskurad camelback med friskt vatten och ryggsäckar med salta kex, jordnötter och lifesavers. Idag tog vi bilen till Bryce och gav oss ut på en het hike till gudinnornas trädgård och Navajo rundan i en sluten cirkel. Dryg känsla att gå ner i ravinen och veta att vart steg ner i den ilskna hettan innebar att det skulle krävas ett steg UPP  i samma envetna hetta. Om vi inte ville stanna där nere i den glödande sanden fram till vintern anlände vill säga och det var vi inte så intresserade av. Bortsett från den stekande solen beredde oss dagens strapats ingen större utmaning och de enda skavanker vi ådrog oss var några illa kliande bett från de små elaka ökenmyggorna som passade på att ta sig ett skrovmål på oss under tiden vi petade i oss vår medhavda färdkost. Fega rackare som smyger sig på obeväpnade pilgrimer på genomresa.

Dammiga bestämde vi oss för att intaga dagens varma måltid på de tre björnarna som visade sig kunna laga allt från lasange till tacosoppa. Jompa petade lite i en sallad och var måttligt road över den myckna tomatröran som björnarna använde i sin matlagning. Som kompensation svängde han in sig själv om en subway och intog sin måltid där istället. En stund vikte vi åt sola och pola och mångsysslaren Puffe tog sig an sin fulla tvättsäck mellan doppen innan han vikte den också. Händig kille är han min stora kärlek =)

I morgon har det länge varit planen att ta oss an en gigantisk utmaning i Zion NP men handen på hjärtat…Jag är osäker på om jag fixar den i den här värmen. Puffe och Jompa är på om det bara känns ok med en "Go" i morgon. Vi fattar beslutet när vi står inför valet vid starten i morgon.

Over & Out

Veronica

Nerför och sedan upp igen

Sovmorgon! Tjohooo!

Puffe hade fixat kaffe och macka som vi intog med lite yoghurt utanför vårat rum. Vi bestämde oss för en kortare hike strax utanför stan och gav oss av. Vi hann nästan bli osams innan vi kände oss nöjda och gjorde helt om marsch i den röda sanden. Vi missade målet med hiken men bestämde oss för att vi ändå var nöjda med det vi upplevt och gav det inte en andra chans. Vid bilen hittade vi ett par myrbon vars ingångar bestod av två hål i vägkanten. Jompa gav de små arbetarna kaksmulor och Puffe tappade en bit jordnöt åt dom. Vi satt som uppslukade och såg hur alla godbitarna försvann ner i hålen på helt obegripligt kort tid. Ner med mer nötter och studien kunde fortsätta. Makalöst hur de samarbetar och samordnar arbetet så att en nöt i taget flyttas och bereds plats ner i gången innan någon ens tittar på de bitar som ligger kvar. En liten myra flyttar en hel jordnöt medan de runt omkring bereder väg och vaktar fyndet mot eventuella fyndtjuvar. AJ!! Jompa som suttit på samma plats hela tiden är plötsligt en presumtiv nötsnattare och en myrsoldat ser till att han flyttar på sig med vindens hastighet.

När alla nötter är uppslukade av jordens invånare beger vi oss till Hotellet. Hela eftermiddagen har ägnats åt att sola och pola. Middag på en sylta och glass på 3 björnar innan vi handlade ett rengöringset till våra camelbacks som snart kan misstas för ett algeanursery.

Nu blir det softa på rummet för morgondagen är vikt åt en hike i Bryce canyon. I morgon missas inga mål på några villkor.

Over & out

V

Ytterligare en morgon som spenderas med att packa ihop och ut i bilen efter att ha inmundigat en continentalfrulle. Vi hade kommit en bit när jag annnonserade att jag behövde besöka damernas och eftersom jag är en liten aning krånglig med var jag gör det jag gör på damernas var det ingen idé att försöka fösa in mig på någon liten privatägd mack i redneckmarker. Aldrig i livet vettu! Det känns som att gå hem  till någon och använda deras privata anläggning. Nope! Will not happen!

Så vi stannade i en håla som heter Bluff och besökte deras visitorcenter. Det visade sig vara ett lyckokast och vi fick en rundvandring i historien när mormonerna hittade vägen genom badlands till Bluff som var den plats som då gränsade till ännu outforskad landmassa som regerades av urbefolkningen, indianer. Deras uppdrag var att missionera och försöka skapa fred med indianerna. Det vet vi ju hur det slutade och ingen blir väl heller förvånad om vi berättar att vi inte såg till en endaste tillstymmelse av indianernas kultur och historia förrän vi nådde fram till Navajoreservatet.

Vi stod på så vi nådde Kanab innan mörkret och vi han äta ,fynda böcker på en bokantikvariat och ändå sitta en stund i solen innan vi kröp in på vårt rum på Aikenlodge med extrem clean rooms. Ja, det är så rent att vi inte vet om vi vågar ligga i sängarna ens.

I morgon en ny dag och vi ska åka så lite bil som vi bara kan.

Over & out

Veronica

Jompa ser ut över The gooseneck utanför Bluff

 Uppe, inpackade i bilen och på väg när kl är 8 på morgonen. Ja, det är Puffes takter det men vi hänger med än så länge. Det var med lite värk i hjärtat och en tår i ögat som vi lämnade Estes bakom oss den här gången. En känsla säger mig att det kommer dröja innan vi återser våra älskade berg igen. Vi tog vägen ut ur parken över passet och strax innan vi nådde högsta punkten stannade vi och åt vår frukost med hela dalen för våra fötter. En stor elktjur gjorde oss den äran att hålla hov för oss och sedan den vanliga titten in på visitorcenter innan vägen ner påbörjades. Ett stopp för att fotografera och vi satt kvar i bilen medan Puffe fotade. Mitt uppe i en diskussion om musik som jag och Jompa var uppe i stannade en annan bil till framför oss. Fler som ska fota utsikten tänkte jag och skulle just ge svar på tal till den tondöve i baksätet när en brun liten labrador hoppade ur den nyss anlända bilen. Jag svalde svaret och formligen flög ur bilen…."Hi! Please may I pet your dog?" Innan farbrorn glatt svarat "Sure! You may!" satt jag som en fästing fast i labbefrökens päls och vi var två vilsna själar som fann tröst hos varandra. Nä…hon var ingen vilsen själ och hon behövde ingen tröst men det behövde jag och hon öste tröst ur sitt stora, goda labradorhjärta. Vi småpratade med hennes ägare en stund och när Puffe tog mig under armarna och drog mig ur hundens päls samtidigt som hennes ägare förskräckta släpade henne in i bilen förstod jag att stunden var över. Nu klarar jag mig någon liten tid till innan jag måste våldföra mig på någon ny hundägare och tjuva åt mig lite av den genuina värme som får mig att älska de fyrfota vännerna så oerhört mycket.

Vi hälsade på babycoloradofloden och den var nog större nu än någonsin tidigare, det blir inget dopp däri den här gången heller. Båda gångerna vi kunnat bada har vi varit här betydligt senare på sommaren och nu har snön precis töat upp och fyllt på floden över dess brädder.

Lång,låååång dag i bilen och tio timmar senare intog vi polen utanför vårt Inkahotell i Moab. Börjare på haket dit alla lokala invånare går och det var tur att maten var mer än god. Runt om oss lekte barnen med alla möjliga leksaker under tiden deras föräldrar, morföräldrar och farföräldrar snackade skit om och med sina grannar. Jag undrade om vi hamnat i Ikeas bollhav och sa till Puffe att om burgarna verkligen var från 1954 som skylten basunerade hoppades jag verkligen att ingen av oss skulle bli magsjuka.

Jompa fyndade Heta Hjul på Moabs grossery store och vi är laddade för ÄNNU en hot day die hard time i bilen i morgon. Destination Kanab nästa!

Over & Out

Ja, ingen annan plockar ju upp disktrasan när jag slänger den på golvet så det blir jag som skriver dagens bok igen.

Någon gång under natten fick jag för mig att jag borde försöka stretcha ut ryggen och "croucha" (finns det ens ett sådant ord eller uppfann jag det i sömnen?) Jag rullade ihop mig till en boll och sköt rygg helt enkelt och trots att det gjorde fruktansvärt ont kändes det genast bättre direkt efteråt för att åter bli ont en stund senare. Jag fortsatte "croucha" med jämna mellanrum och faktiskt var ryggen betydligt mer samarbetsvillig i morse. Tigerbalsam på och så tog vi en sväng in på frukosten men medförde vår egen yoghurt dit. Sedan laddade vi vattenflaskor och tog en ny hike idag. Nå, ny är den väl inte då vi gått den många gånger förr men inte i år. Cublake fick ett besök av oss och det var verkligen en walk in the park för oss alla tre. Korta stopp för att …Ja, just det.."Croucha" lite och ingen rygg förstörde dagens äventyr. Det har brunnit i dalen och stora delar av skogen runt cublake står som svarta skelett runt den lilla sjön. Vi noterade att det tidigare rika djurlivet var utarmat och vi har inte sett en enda stellars jay i år. Trist men det hör livet till i skogen och de kommer tillbaka när sluttningarna står gröna igen. Ett par chipmunks skvallrade om att de som besöker området inte alls gör som det påbjuds och låter bli att mata dom. De tiggde och visade konster som sätter Ellie i lä och det vill inte säga lite. Av oss fick de inget och efter att blivit ganska brutalt bortfösta med en hikingstick gav de äntligen upp. Hoppas de ägnar tiden åt att samla sådan mat de behöver och har nytta av under den kommande vintern och slutar slösa tid på att tigga ihop tomma kalorier som de kommer svälta ihjäl av.

På vägen ner mötte vi ett par från Alabama som gav oss resetips nere i de södra delarna av USA och vi pratar nu om att nästa resa kanske ska bli av en annan natur än de vi brukar göra. Vi får se men nästa år ska sommaren vart fall avnjutas hemma.

I vanliga fall  brukar det inte bli Dominos pizza förrän en slitvarghike är avklarad men det blir ju ingen sådan här i år så det fick bli the D day to day.

Jompa gav sig av från hotellet för att handla en t shirt i en osorterad butik och skulle vara åter inom max 2 h. Det var han dessvärre inte så ett searchteam gav sig ut och letade och fann honom inte. En efterlysning författades och endast ett kort sms förhindrade ett besök hos Estes Park PD. "Jag är på hotellet nu" avbröt all efterforskning och searchteamet kunde återvända "hem".

Imorgon är det åter en Hit the road day och vi drar neråt mot Kanab med short stop Moab för nya ökenäventyr. Omväxling förnöjer tror vi och vem vill inte ta reda på vad som kan gömma sig bakom nästa krök?

Vid tangenterna

 Rockback Veronica

Over & out

En lång natt med många avbrott i sömnen blev följden av gårdagens hike. Jompa blev faktiskt riktigt dålig "due to high altitude" och fick feber och ont i bröstkorgen. Efter att ha fått ett par alvedon och lanzo för att lugna magen somnade han till slut och var åter pigg när vi vaknade i morse. Puffe hade listat ut att frukost ingår på hotellet så den skulle ju undersökas. "Så där" är vårat slutgiltiga omdöme av den och vi var inte direkt mätta när vi lämnade frukostrummet. Ny hike idag bestämdes bli Emerald lake men Jompa lämnades kvar på hotellet för att inte riskera hälsan. Vi krånglade oss upp i parken och hamnade på en full shuttlebuss upp till trailheaden. Jag tyckte inte min rygg kändes helt fräsch men var helt pigg och i form för övrigt så inga moln skulle få förmörka dagens äventyr.Vi passade på att höra med parkrangers hur trailern ner till Odessa lake såg ut men vi fick finna oss i att vår långhike skulle ställas in i år. Utan snöskor, karta och kompass finns inte en chans att ta sig fram över "the summit" och vi vill inte riskera att trampa fel och gå igenom snön vid stupet ner mot sjön. Vi får fundera ut nån annan utmaning för morgondagen. Upp till Emerald lake gick vi som om vi aldrig gjort annat än konditionstränat på 3500 möh. Vi plöjde oss fram igenom snön och uppför stigningarna och nådde sjön på nolltid  =)

Salta kex och cashewnötter sköljdes ner med vatten och vi satt en stund för att torka upp. Luften är snustorr och vi svettades mucho utan att ens märka av det men under våra camelbacks var vi dyngsura. Riktig ro att stanna hade vi dock inte eftersom vi lämnat en äventyrare på rummet och därför begav vi oss snart ut på returen. Jag sa till Puffe strax innan vi gick att jag nu känner mig helt återställd och att jag kände mig stark igen. Tänk om jag kunde hållit truten…Strax efter hade jag så ont i ryggen att det inte var långt till att kräkis. Det kändes som jag var precis av mitt i svankryggen. Nästan hela vandringen ner blev en plåga för att inte tala om att sätta sig på shuttlebussen tillbaka ner till vår bil. Kotorna gneds mot varandra och någon körde in ett rödgat stämjärn mellan dom.

Skit också nu är det sluthikat för i år och det ligger nära till hands att tänka diskbråck igen.

Varmt bad, tigerbalsam, yantramattan och en liten bön till högre makter om nåd kanske kan vara min räddning.

Jompa var i vart fall i full vigör när vi kom åter till hotellet och följde Puffemannen till Safeway för att inhandla vatten. (Vi står inte ut med allt klor i kranvattnet) Ironman, The punischer och en utläst bok, lights out.

Vid tangenterna

Brokenback Veronica

Over & out

Sovmorgon…äntligen lite sovmorgon.

Ibland är det en utmaning att resa med en alldeles egen "Natural talentet travelagent" men vi älskar honom omåttligt.

Vi åkte förbi ranch horse tävlingarna och tittade närmare en timme innan suget på en trail drev oss upp i bergen. Vi gav oss på "The Gem" och kom märkligt lätt upp till den vackra sjön som är hikens ädelsten. Jompa tyckte inte att trailen var utmaning nog och tog sig en liten extra sväng medan vi åldringar ägnade oss åt återhämtning och uppvätskning. När jag efter en stund fick  syn på den vita pricken ovanför mitt huvud höll jag på att sätta närmsta squirrel i halsen och spy på samma gång. Tur för Jompa att han kom helskinnad ner därifrån annars hade jag varit tvungen strypa honom långsamt. Promenaden nerför gav lite känningar i knän och i höftböjarna men värst var känslan av att inte ha druckit ordentligt och vi var inte helt fräscha när vi kom tillbaka till bilen. Förvånansvärt enkelt tog vi oss upp ändå och vi borde vara nog rutinerade för att inte åka på vätskebristfällan men dagens gråa väder gjorde oss lite oförsiktiga. Vi kommer inte göra om det misstaget igen. Käk hos den lokala kinesen och ett besök på tvättinrättningen och vi är som ny(gamla).

Nu återstår lite tv och bokläsning innan vi slår igen gluggarna för att vara pigga på nya äventyr  imorgon.

Vid tangenterna

Veronica

Over & out

Jompas egen bild på oss myror vid "The Gem"

Upp och hoppa sommarloppa, Puffe kan låta frustrerande pigg på morgonen och ser oftast oförskämt hurtig ut för att matcha rösten. Jag och Jompa ser ut som två hösäckar när vi släpar oss efter morgonloppan ner till frukosten. En egen gräddad våffla är inte fel att starta dagen med och kaffet smakade riktigt bra and hot!

Ja, inte mycket mer att orda om…ett stopp på outlet i Castle rock lämnade oss besvikna och vår gourmé butik där vi brukar handla chipotle är saga all.

Vi blev bestörta över att se vilka följder översvämningarna i bergen runt Estes Park gett. Många människor har blivit hemlösa och skadorna på infrastrukturen är oerhörda.

Vi är tacksamma över att vägen upp hit är framkomlig så vi kan få möjlighet att uppleva våra älskade berg också detta äventyret. I morgon lite häst och lite hike.

Over & out

Veronica

A long road behind us

Packade ut oss i bilen och åkte bil in i solnedgången i 84 mil med ett fåtal stopp för att lätta på trycket. I Albuquerque åt vi middag på El Pinto och var mäkta mätta och belåtna när vi fortsatte till Santa Fee för att övernatta. I morgon ännu en ryggmördare i bilen….

Over & out

A long road ahead

Upp och hoppa morgonloppa!

Frukost på "vår" uteplats och sedan slogs vi lite om det enda löpbandet men hittade till slut en fredlig lösning på vårat dilemma. Vi turades om att använda det så vi båda kunde nöta skorna lite lagom. Jompa lyfte vikter och cyklade nöjt i lugn takt brevid oss som hetsade fram utan att komma någonvart vi heller.

Lagom kan man dock inte kalla Puffemannens solande och nu är han ordentligt bränd så han slipper poola och sola med mig några dagar framöver. Börjar ana oråd…Är det en planerad bränna han skaffat sig?

Hungriga efter våra ansträngningar under morgontimmarna tog vi oss ut mot nationalparken och stannade till för ett mål innan vi nådde vårt mål. Mexikansk snabbmat på ett lokalt hak fick två av oss att fundera lite över valet av målet men nästan allt slank ändå ner. Hiken blev av ett udda slag men vi är i allra högsta grad nöjda över hur den utvecklades. Min björnbjällra fyller allt sin funktion även när det gäller mountainlions. En snabb skugga flög förbi framför och fick oss att undra om vi verkligen sett något alls, inte ett ljud hördes men plötsligt fanns den på klipporna där det nyss var tomt.

Fika på starbucks och en liten kylväska har införskaffats för att rädda vår ost. Vi tänkte inte ha nån kylbag i år eftersom vi ju inte kommer bo på Hotällt Mountainview den här gången. Lite ledsamt att det är så men med tanke på vad som ligger bakom oss är det ändå det bästa för nu.

Nu lite tv och boksoft i sängen, imorgon ännu en lång dag i bilen på vår väg upp till Rocky Mountain NP och Estes Park.

The mountains are calling and we must go!

Vid tangenterna

Veronica

Kissekatt

Tisdag blev en lång plåga i bilen och avslutades med Tamales i Tuscon. Vid hotellet fick vi veta att det fanns ett rum med två sängar så Jompa slapp bo på en extra säng i rummet. Nu börjar vi undra när allt ska baktända. Det känns som det kan bli en riktig brakare om allt plus ska viktas om och bli noll igen.

I morse åt vi frukost ute bland kaktusar och ödlor medan cikadorna ackompanjerade flingornas kraschande. När vi slutat tugga bytte vi om och drog ner till fitnesscentret och slogs om det enda löpbandet som fanns. Puffe tyckte att trampmaskinen var helt ok och Jompa nötte på de lösa vikterna. En timme senare låg vi vid poolen och bättrade på våra stekytemutagener. En cikada låg och flöt i vattnet så jag plockade upp den och gav den till Jompa som studiematerial men innan vi gav upp vårt fräsande i solen, hade den mirakulöst vaknat till liv och låg sprattlande på bordet. Sensmoralen måste vara att man ska inte vara så snabb med att ge upp, även det som tillsynes vara förlorat kan var möjligt att bärga. Vi bytte om och förberedde oss för en kortare ökenhike men behövde mat i magarna. Vi svängde förbi Thamalesresturangen på vägen till Saguaro NP där vi beslutat att känna oss själva på pulsen. Jompa behövde minsann ingen solskyddskräm, sådan vekling är inte han. Han bränner sig inte så lätt som sin morsa nämligen. Att vi fick en redneck på halsen bekymrar honom näppeligen. Här finns många häftiga reptiler och skorpioner vilka jag och Jompa alltid kikar lite extra efter. Så också den här dagen då vi kastade oss ur bilen som de barnungar vi båda är ibland för att leta i mattan av grus och sand som täcker marken här. Ivrigt påhejade av varandra rusade vi ut bland buskar och kaktusar innan vi i tur och ordning återvände till Puffe som två ynkliga valpar med dm långa taggar stickande ur ben och fötter som vore de nåldynor. Jag kan inte lova att jag lärt mig något av det den här gången heller tyvärr men det dröjer förhoppningsvis längre än till i morgon innan vi gör om det.

 Puffe tyckte att han hade överskott på vatten i sin packning och la sig på sin camelback så ökensanden fick sig en rotblöta när vi stannade för rast och vila men när en kalkongam uppenbarade sig på skyn var det dags att bryta upp och vända tillbaka mot bilen igen. Det har varit en kallfront över Tuscon idag så ca 38 grader celsius bjöd dagens toppnotering på så för att vara här var det bara inihelvittä varmt istället för inihälvittä hett som det brukar. En glass tyckte vi att vi förtjänat och svängde därför in om ett köpcentrum. Väl där blev Puffe fruktsugen så han passade på att ta en titt i äpplebutiken.

Nu har vi just avslutat en toppendag med en kall öl på vår uteplats och morgondagen tänker vi låta ha ungefär samma upplägg men kommer ta oss an en annan hike. ( Puffe tror visst också att han ska nyttja ett löpband istället för en trampmaskin, undrar just bara vilket hotell han tänkt träna på…)

Vid tangenterna

Veronica

Over & out

Puffe framför en Seguaro

Hu vad tiden gick fort sista dagarna innan vi skulle ge oss iväg på ett nytt äventyr. Alldeles för fort och sista dygnet kan inte sammanfattas med ett bättre ord än vansinne. Jag sov inte en blund natten mot lördagen och låg och kramade Ellie hårt med gråten i halsen. På morgonen fortsatte hysterin och efter att sagt ett långt tårfyllt hej då till Bumlan var vi på väg. Vi lämnade fina Nicole på jobbet och Mats körde oss till Kastrup där vi smidigt och enkelt kom igenom säkerhetskontrollen. Ja, nåväl...säkerhetsvakten var rätt otydlig så när han frågade mig om jag hade något elektriskt i min väska svarade jag snällt att jag bara hade min telefon där i. Det var först när Jompa artikulerade "liquids, mamma! Han vill veta om du har några LIQUIDS med dig i väskan" som jag förstod att han sket fullständigt i min telefon. Så jag svarade att det hade jag minsann inte och drog igenom metalldetektorn utan omsvep. Jompa däremot blev utvald av en slump och bortledd av en kvinna som log samtidigt som hon "smackade" på sig ett par vita handskar. Vi satte oss och avvaktade händelsen en bit bort, jag och Puffe och efter en stund kom gossen åter och såg oväntad glad ut. Väl på planet satt vi bekvämt och hela flygresan avlöpte lugnt och sansat. Det kunde ha gått åt skogen med tanke på den bult som vi mitt i resan upptäckte satt löst. Helt omöjligt är det inte att det var just den bulten som skulle hålla mitt ryggstöd på plats. 🤪

Inträdet till USA var rekordsnabbt och innan vi ens visste ordet av så befann vi oss framför en röd Toyota Camry av 2014 års modell. Vi ska aldrig hyra bil av budget igen och med det lämnar vi ämnet.....

Vi tog oss genom San Fransiscos rusningstrafik och parkerade i parkeringsgaraget i Chinatown. Här skulle det ätas potstickers och orangechicken. Jompa tog peppar garlic chicken och Puffe en sötsur. Wonton wanted none men Puffe och Jompa åt dom ändå.

Mätta rullade vi tillbaka mot bilen men den stod inte att finna och våra ögon stod vid det här laget i kors. Puffe undrade vad det stod på den röda knappen på bilnyckelns dosa. Den såg ju kul ut och det vet ju vi som rest med Puffe förr att röda knappar ska man trycka på...så...jag tryckte hårt och länge...

Jeeevlars vilket liv det blev på bilen som visade sig stå bara 5 m från oss och en familj om ca 15 personer som var på väg in i sin bil som stod parkerad brevid vår. Den larmade för fullt och det blev nästan panik i garaget..vad göra? Lätt löst faktiskt😋 Jag kastade snabbt nyckeln till Puffe och gick sonika åt andra hållet med snabba språng...😙

När Puffe tystat bilen smög jag mig tillbaka och slank in på passagerarsätet obemärkt.

Vi sov på Lombard Motor Inn och det var inte med enkelhet de andra resenärerna fick loss mig från kudden igår morse. Puffe lastade upp sin ryggsäck i fotändan och direkt fick stackars Ninja skit för det och åkte ner på golvet. Förlåt Ninja om jag skrämde ner dig på golvet där hemma i Fristaden, jag drömde bara men for the record oss emellan...Husse och Jompa skrattade så de kiknade åt att du fick bannor.

Igår körde vi i princip i ett sträck till Las Vegas och checkade snabbbt in på Orleans innan vi skulle bege oss till Lotus of Siam och äta den godaste asiatiska mat vi smakat. Tyvärr visade det sig att det var fullbokat och vår bokning hade blivit omgraderad. WTF!! Vi skulle inte få bo ihop alla tre....Jompa skulle sova i ett annat rum och de beklagade om vi var besvikna på det. Ja, det kan ni lita på att vi var! Det var förnamnet på vad vi kände när vi skickade upp oss i hissen till 21 våningen och vi spottade och fräste åt den städskrubb som vi var säkra på väntade i slutet på den evigheters långa korridoren.

Det rann fullständigt av oss...när vi öppnat dörren till....sviten!🤪

Vi sover inte i samma rum för vi har The Master bedrum och Jompa sover i dubbelrummet. Vi kan leva med det...Om vi anstränger oss...lite...

I morse studsade vi upp och åt en frukost buffé här på Orleans, det blir den enda frukost buffen den här gången och vi har lovat att inte äta mer än ett par tre middagsbuffér när vi kommer tillbaka för vår nio långa dagar vistelse här i Las Vegas längre fram.

En förmiddag i solen och poolen följt av en shop til you drop tur på Outlet och kvällen avslutades med mat från Panda express vid vårt matbord i salongen.

Imorgon drar vi vidare till Arizona och Tuscon för att leka kåvbåjsare och äta Tamales i solnedgången.

vid tangenterna

Veronica

Over and out

så långt ögat når....öken.

Hu vad tiden gick fort sista dagarna innan vi skulle ge oss iväg på ett nytt äventyr. Alldeles för fort och sista dygnet kan inte sammanfattas med ett bättre ord än vansinne. Jag sov inte en blund natten mot lördagen och låg och kramade Ellie hårt med gråten i halsen. På morgonen fortsatte hysterin och efter att sagt ett långt tårfyllt hej då till Bumlan var vi på väg. Vi lämnade fina Nicole på jobbet och Mats körde oss till Kastrup där vi smidigt och enkelt kom igenom säkerhetskontrollen. Ja, nåväl...säkerhetsvakten var rätt otydlig så när han frågade mig om jag hade något elektriskt i min väska svarade jag snällt att jag bara hade min telefon där i. Det var först när Jompa artikulerade "liquids, mamma! Han vill veta om du har några LIQUIDS med dig i väskan" som jag förstod att han sket fullständigt i min telefon. Så jag svarade att det hade jag minsann inte och drog igenom metalldetektorn utan omsvep. Jompa däremot blev utvald av en slump och bortledd av en kvinna som log samtidigt som hon "smackade" på sig ett par vita handskar. Vi satte oss och avvaktade händelsen en bit bort, jag och Puffe och efter en stund kom gossen åter och såg oväntad glad ut. Väl på planet satt vi bekvämt och hela flygresan avlöpte lugnt och sansat. Det kunde ha gått åt skogen med tanke på den bult som vi mitt i resan upptäckte satt löst. Helt omöjligt är det inte att det var just den bulten som skulle hålla mitt ryggstöd på plats. 🤪

Inträdet till USA var rekordsnabbt och innan vi ens visste ordet av så befann vi oss framför en röd Toyota Camry av 2014 års modell. Vi ska aldrig hyra bil av budget igen och med det lämnar vi ämnet.....

Vi tog oss genom San Fransiscos rusningstrafik och parkerade i parkeringsgaraget i Chinatown. Här skulle det ätas potstickers och orangechicken. Jompa tog peppar garlic chicken och Puffe en sötsur. Wonton wanted none men Puffe och Jompa åt dom ändå.

Mätta rullade vi tillbaka mot bilen men den stod inte att finna och våra ögon stod vid det här laget i kors. Puffe undrade vad det stod på den röda knappen på bilnyckelns dosa. Den såg ju kul ut och det vet ju vi som rest med Puffe förr att röda knappar ska man trycka på...så...jag tryckte hårt och länge...

Jeeevlars vilket liv det blev på bilen som visade sig stå bara 5 m från oss och en familj om ca 15 personer som var på väg in i sin bil som stod parkerad brevid vår. Den larmade för fullt och det blev nästan panik i garaget..vad göra? Lätt löst faktiskt😋 Jag kastade snabbt nyckeln till Puffe och gick sonika åt andra hållet med snabba språng...😙

När Puffe tystat bilen smög jag mig tillbaka och slank in på passagerarsätet obemärkt.

Vi sov på Lombard Motor Inn och det var inte med enkelhet de andra resenärerna fick loss mig från kudden igår morse. Puffe lastade upp sin ryggsäck i fotändan och direkt fick stackars Ninja skit för det och åkte ner på golvet. Förlåt Ninja om jag skrämde ner dig på golvet där hemma i Fristaden, jag drömde bara men for the record oss emellan...Husse och Jompa skrattade så de kiknade åt att du fick bannor.

Igår körde vi i princip i ett sträck till Las Vegas och checkade snabbbt in på Orleans innan vi skulle bege oss till Lotus of Siam och äta den godaste asiatiska mat vi smakat. Tyvärr visade det sig att det var fullbokat och vår bokning hade blivit omgraderad. WTF!! Vi skulle inte få bo ihop alla tre....Jompa skulle sova i ett annat rum och de beklagade om vi var besvikna på det. Ja, det kan ni lita på att vi var! Det var förnamnet på vad vi kände när vi skickade upp oss i hissen till 21 våningen och vi spottade och fräste åt den städskrubb som vi var säkra på väntade i slutet på den evigheters långa korridoren.

Det rann fullständigt av oss...när vi öppnat dörren till....sviten!🤪

Vi sover inte i samma rum för vi har The Master bedrum och Jompa sover i dubbelrummet. Vi kan leva med det...Om vi anstränger oss...lite...

I morse studsade vi upp och åt en frukost buffé här på Orleans, det blir den enda frukost buffen den här gången och vi har lovat att inte äta mer än ett par tre middagsbuffér när vi kommer tillbaka för vår nio långa dagar vistelse här i Las Vegas längre fram.

En förmiddag i solen och poolen följt av en shop til you drop tur på Outlet och kvällen avslutades med mat från Panda express vid vårt matbord i salongen.

Imorgon drar vi vidare till Arizona och Tuscon för att leka kåvbåjsare och äta Tamales i solnedgången.

vid tangenterna

Veronica

Over and out